Första veckorna hemma (Månad 1)
Den här underbara första tiden hemma! För mig är den underbar och det är jag så glad för! Absolut så är kroppen som den är efter en förlossning, men allt annat föll naturligt på något sätt redan från början. Vi myser, tittar, fascineras och överväldigas av känslor hela dagarna.
'
Gustav tar så bra hand om oss, passar upp och fixar och donar, jag och bebis myser och sover mest. Eller, ja det kan vara så att minsta lilla nytt läte eller rörelse så ropar jag efter Gustav och säger "du MÅSTE komma och titta NU!", inte alltid uppskattat...
Hittade tummen <3
Somnade så gulligt <3
Nappen tog hon direkt! Här är vi påväg till första återbesöket.
Här vet jag inte riktigt hur hon sover, men gullig är hon iaf <3
Vi har märkt att hon är väldigt stark, lillpluttan lyfte huvudet redan dag 4 :O
Alicia sover mest, förutom blöjbyten och matning så är hon bara vaken 1-2 timmar om dagen. Men oj så jag njuter av den lilla stunden varje dag. Kärleken är enorm, och den går inte att jämföra med någonting utan man måste uppleva det. Mitt hjärta spricker av kärlek, lycka och stolthet så fort jag tittar på henne.
När jag stod här en kväll och tänkte på hur jag inte kan få nog av henne så fick jag panik av att hon kommer flytta hemifrån om 18-20 år och bröt ihop totalt. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan, men det kändes som att det inte var tillräckligt med tid. Mitt hjärta gick i bitar och Gustav var tvugnen att trösta mig, gud hur kan det göra så ont i hjärtat att hon om massor med år kommer flytta hemifrån? Jag vill bara at hon ska vara min bebis för alltid<3
Så stolta och glada föräldrar, nästan alltid lika glad bebis :P
'
Man blir trött av att leka <3
Mamma blir också trött
Somande i pappas händer, Buddahbaby <3
Ibland när hon sover så snuttar hon typ på underläppen eller tungan, jag vet inte riktigt vad, men hon är supersöt!
Första badet
Redan i magen så märkte jag att Alicia hickade mycket, och det fortsatte även utanför magenÄven på natten hickar hon, och ganska ordentligt, hela hon hoppar ju till, lilla plutten. Dock låter hon väääldigt roligt, typ som en tupp.
Hur kan vi ha skapat denna lilla varelse, det är helt otroligt. Hur kan hela vårt liv ha ändrats så mycket på så kort tid? Visst, när jag va gravid så känns det som en evighet, men sekunden hon va här så börjar man undra hur fasiken ens egna kropp har hunnit skapa en helt ny liten människa på bara 40 veckor, hur sjukt är inte det?! Så stolt över min kropp och vår fina lilla bebis <3 (och så gråter jag lite till)
