Förlossning

Hemma
 
Natten till den 7 Januari så drömde jag att jag hade värkar (i efterhand så har jag insett att jag antagligen inte drömde :P). Jag vaknade  runt 7 första gången och hade lite kramp i magen men tänkte att det antagligen bara är förvärkar, så jag försökte somna om. Jag slumrade till några gånger men vaknade av att jag hade ont lite till och från. Jag vågade inte tro att det startat för jag visste ju att det kunde ta två veckor till innan det drog igång, men nyfikenheten tog över och jag började kolla klockan för att se hur ofta jag fick ont samtidigt som jag försökte sova. 
Efter en stund så märkte jag att jag hade ont minst en gång var 10:e minut och då blev jag helt till mig, det kunde ju inte vara en slump att jag hade ont regelbundet?! Men jag vågade fortfarande inte tro att det startat och därför ville jag inte heller väcka Gustav om det bara var falskt alarm. Då jag inte kunde somna om så gick jag upp och åt frukost för att fördriva tiden samt för att känna efter lite mer hur ont det verkligen gjorde. 
 
Vid 8 ringde jag förlossningen för att jag ville få veta om det var värkar eller inte, men det enda dem sa var "det märker du nog snart". Det va inte svaret jag ville ha, jag va ju på helspänn och otroligt förväntansfull och jag ville bara att dem skulle jubla och säga "Grattis, det har börjat!". Men icke, jag fick snällt gå och lägga mig igen och försöka vila och fördriva tiden. Vid 10 så vaknade Gustav till lite, och sekunden han tittade på mig så började jag gråta samtidigt som jag försökte få ur mig att jag tror värkarna har börjat.  När jag väl sa det högt blev det verkligt på ett helt anna sätt, jag började inse vad som nu väntade mig och att vi snart får träffa vår lilla flicka. Nu va jag inte bara glad längre, utan jag va skitskraj samtidigt som jag var förväntansfull som ett barn på julafton. Jättekonstig mix av känslor. 
 
Vi tog det mest lugnt här hemma, duschade, kollade att allt var packat och Gustav städade så det skulle vara fint när vi kom hem igen osv. Vi vet ju att det kan ta lååång tid innan man får åka in till förlossnigen, vissa går ett dygn hemma utan att det är konstigt än så länge hade det bara gått någon/några timmar. Värkarna fortsatte med 1-2 st var 10:e minut fram till 13 nån gång, då började det göra ondare och komma tätare. Efter bara 30 min så hade det gått från att jag tog värkarna utan problem till att jag satt på knä på golvet och låg framåtlutad ner i en fåtölj och halvt skrek mig genom värkarna. Återigen så tänkte vi att vi måste äta eftersom dem tjatat om det, så Gustav åkte iväg för att köpa mat och godis till mig. Han va bort i ca 30 min och då hann det gå frå 2-3 värkar var 10:e minut till 3-4 värkar var 10:e minut samt att värkarna höll i mycket längre, ca 30-40 sekunder. Gustav skyndade sig med att laga maten samtidigt som han klockade värkarna medan jag tröck i mig chokladfingrar mellan värkarna. När jag åt maten kom värkarna ännu tätare och ännu längre så jag kunde knappt äta, jag kastade i mig maten medan Gustav ringde förlossningen. Han hade på högtalare på mobilen så jag fick höra vad dem sa så jag kunde nicka eller skaka på huvudet om dem frågade något. Tillslut så hörde jag att barnmorskan sa att vi kan åka in nu och jag blev sååå glad! Hoppas bara att vi får stanna också!
 
Påväg in så var det en jättefin solnedgång <3
 
 
 
Sjukhuset
 
Vi kom in till sjukhuset 15.40, det första dem gjorde vara att koppla upp mig och bebisen med CTG för att se mina sammandragningar och bebisens värden samt att dem stämde av med lite frågor. Efter ca 15 min så gjorde barnmorskan den första undersökningen, jag va så nervös för inget hade hänt och för att bli hemskickad, så när barnmorskan sa att jag va öppen 5 cm så blev jag så stolt och glad! Jag fick stanna och jag hade gjort mycket av värkarbetet redan helt själv!  Jag kämpade på med lustgas till strax innan 18, då var jag fortfarande öppen 5 cm, men barnmorskan sa det att jag egentligen var öppen mer men att vår lilla tjej inte hade tryckt ner sig så mycket än bara. Vi pratade lite mer om epiduralen och eftersom jag började bli trött av smärtan från värkarna så bestämde jag mig för att det var dags.
  
 
 
Jag hade tur för det tog bara ca 30 min innan narkosläkaren var på plats och värkarna nådde en helt ny nivå under den tiden. Något värt att tillägga är att så fort jag rörde mig så blev värkarna både tätare och kraftigare vilket gjorde att jag ville vara helt still, men nu va jag ju tvugnen att lägga mig på sidan för att dem skulle kunna sätta epiduralen överhuvudtaget. Det är häftigt hur hjärnan fungerar för nu i efterhand så är minnet suddigt, jag vet att jag tog en sista värk med lustgasen och att när jag börjar vrida på mig så kom en ny värk på en gång och en till direkt efter det. Det gjorde så ont att jag inte hörde vad dem runtom mig sa, och jag minns inte förloppet helt, men jag vet att dem försökte få mig på plats och fick hjälpa till lite så jag skulle ligga rätt och framförallt ligga still. Själva isättningen gjorde inte så ont, eller jag tror snarare att värkarna gjorde så mycket ondare att epiduralen kändes mest som en vanlig spruta man tar i armen. Jag tror inte jag skulle va så kaxig om jag skulle behöva ta den idag om vi säger så... Men nu var den äntligen på plats och efter att jag fått lägga mig tillrätta igen och lugnat ner mig så kände jag hur det började verka. Det häftiga med epiduralen var att för mig så släppte smärtan i "vävnaden"/magen, men det gjorde att jag kände vilket otroligt tryck det var i bäckenet. Det gjorde fortfarande ont men på ett mer hanterbart sätt. Nu i efterhand så var det ganska ballt att få ha kännt hur och med vilken kraft kroppen jobbade.
 
Nästa undersökning barnmorskan gjorde (kl.18.50) så var jag fortfarande 5 cm öppen, men precis som förut så hade jag inte öppnat mig mer för att bebisen inte tryckt sig neråt. Trots det så kändes det ganska hopplöst, enligt mig hade jag hade kämpat i tre timmar utan att någoting hänt. Barnmorskan frågade om hon fick hjälpa till lite, och jag vet inte vad hon gjorde, men hon hjälpte till i tre värkar och efter det så va jag öppen 9 cm (!) Efter det så beslutade dem också att ta hål på vattnet eftersom det fortfarande inte hade gått av sig själv.
 
Det dröjde inte länge fören barnmorskan ville ha upp mig och gå, jag hade vid det här laget blivit lite tjurig på dem för att redan från början när vi kom in till sjukhuset så ville dem hela tiden att jag skulle byta position och som sagt så blev värkarna mycket intensivare då så jag ville bara va still, men jag ville inte säga emot så det va bara att ta sig upp och gå. 
 
 
Klockan 8 på kvällen var jag öppen 10 cm och vi fortsatte fylla på epiduralen en gång i timmen och nu skulle vår flicka bara sjunka ner det sista. Det här kommer låta helt sjukt, men min kropp och hjärna gick in i någon typ av powersavingmode, för jag tog värkarna bra, pga epiduralen så kände jag bara trycket i bäckenet och genom att slappna av så kändes det som att jag lät koppen göra det den behövde med värken. Mellan värakrna så blundade jag och såg en bild av en vit skog... Nu i efterhand så undrar jag om det jag fortfarande var påverkad av lustgasen men den hade jag inte användt sen vi satte epiduralen så... 
 
Vid 22 så fylldes epiduralen på för sista gången, då fick jag sitta på förlossningspallen med Gustav som stöd och efter 15 minuter så ber helt plötsligt barnmorskan mig att krysta lite. WHAT?! NU?! Jag blev helt ställd och jätterädd. Värkarna kändes inte annorlunda och nu va jag ju rutinerad på dem, det känndes jätteläskigt att jag skulle böja krysta mitt i allt. Också för att jag hört och läst att man känner så tydligt när en krystvärk kom och jag kände ingenting annorlunda. Jag tänkte att hon måste va korkad, min kropp vill inte krysta nu. Men dem tankarna byttes ganska snabbt ut mot "hur f*n krystar man?!", "det här är ju omöjligt, hur ska jag ens börja?". 
 
Jag försökte lite på pallen, jag tror barnmorskan märkte att jag va rädd och inte visste vad jag höll på med så jag fick lägga mig i sängen igen. Jag bad nu (22.30) också om lokal smärtlindring som dem sätter med sprutor, inte så skönt. Sen fick jag ligga på sidan och börja krysta, men jag kände inga krystvärkar fortfarande, utan dem fick säga till när jag skulle trycka. Efter en stund så fick jag ligga på rygg ett tag och försöka för att sen ligga på sidan igen.
 
Jag kämpade men blev så ledsen för det gjorde ont men det kändes inte som det hände något. Jag kände mig helt värdelös, jag vet inte hur många gånger jag ville ge upp och jag bad dem ta ut henne på något annat sätt. 
Enligt journalen så började krystvärkarna vid 23, då kom även barnmorska nr 2 in på rummet då det är standard för förstföderskor. Nu i efterhand när jag läser journalen så förstår jag att det är vid 23 detta händer, men mitt i allt så blev plötsligt värkarna annorlunda och det gjorde SÅ JÄVLA ONT! Förlåt till er som är rädda, men det var hemskt. Det var som att något tog över kroppen och det enda jag kunde göra var att trycka och skrika. Jag skrek och drog i Gustav, barnmorskan kallade in en tredje hjälpande hand som höll i mitt ben så jag skulle få motstånd (barnmorska nr 2 höll CTG:n på plats för att ha koll på bebisens värden). Även fast kroppen tvingade mig att trycka så vågade jag inte ta i mer än nödvändigt för det gjorde så ont, och mellan värkarna gjorde det ännu ondare. Jag var skräckslagen, skrek, drog i Gustav och krystade. Barnmorskan bad mig sluta skrika och använda den kraften för att krysta istället. PANIKEN jag fick av smärtan och att jag inte fick vila från den var hemsk. Barnmorskorna försökte lugna mig med att dem kunde se hennes huvud, att hon hade massa hår och att snart så va hon här. Jag blev bara irreterad på dem, för jag försökte bara överleva något som försökte döda mig. Och mitt i allt så vet jag att jag blir ännu argare för att om jag överlever den bebisen som är påväg ut nu så måste jag ju göra om den här skiten för att hon ska få ett syskon.
 
Mitt i allt så lyckades jag stänga av allt runtom, blunda och krysta för livet, jag skrek bara mellan värkarna. Jag hörde att dem sa att dem såg huvudet hela tiden nu, efter någar värkar till så kände jag hur huvudet stannade halvägs ute. Smärtan va omänsklig, men ändå kände jag att det här är snart över. Jag tror det sen var en värk till som jag krystade på och på den efter så fick jag inte krysta för att på den tredje värken krysta ut huvudet. Smärtan släppte omedelbart, jag hörde hur att dem sa att huvudet var ute så jag krystade snabbt en gång till för då visste jag att jag skulle få ut kroppen också.
 
Då hörde jag henne, vår lilla älskling, det tog bara sekunder innan jag fick upp henne på mitt bröst. Lyckorus samt chock är det enda som kan besriva känslan när hon var ute. Så Perfekt och så liten. 
<3
 
Här är hon en minut gammal <3
 
 
När det var dags fick Gustav klippa navelsträngen och efter dem sytt mig så fick vi fika samt en lugn stund ensamma med vår dotter. Gud vad vi njöt, så stolta över vår lilla flicka. Vi tittade, klappade och försökte förstå.
 
 
När hon var ca 2 timmar gammal så kom dem in för att mäta och väga henne. 
 
50 cm, 3255gram och 36cm runt huvudet <3
 
Hos pappa för första gången <3
 
Så sjuk känsla, helt pötsligt var vi en egen liten familj <3
 
Josse
2018-04-04 @ 12:31:36

Oh my god vilken berättelse, sitter här med tårar i ögonen, så mäktigt, kan inte fatta att du har gjort det där på riktigt, sååå imponerad! Och så fina bilder, Gustav ser ut att spricka av stolthet på sista! 😄 Välkommen lilla Alicia! ❤️




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Janina Lindeberg

En blogg för att minnas <3

RSS 2.0