Första Sparken

I Augusti så hände det så mycket med Bebis i magen. Helt plötsligt så kändes det som att det faktiskt var på riktigt, antagligen för att magen började växa, jag kände första sparken samt att vi var på rutinultraljudet och fick se lilla bebisen igen.

Den 2/8 kände jag det första "fladdret" i magen, jag blev helt ställd och fällde någon tår (satt på jobbet och försökte att inte börja störtgråta). Det ar så overkligt och bara sekunder efter så började jag tvivla på om det verkligen va Bebis som jag kände av, det va så svårt att avgöra. Men Söndagen den 13 aug så kände jag den första sparken! Tyvärr va inte Gustav inte hemma så jag började hetsringa honom tills han svarade och stackarn blev nog rädd när jag gråtandes försöker beskriva vad jag känt. Nu va det ingen tvekan om att det var Bebis som jag hade känt, det var så tydligt och helt underbart! Jag låg kvar i sängen helt still jättelänge i hopp om att bebis skulle röra sig igen, det är verkligen den häftigaste känslan! Lilla Älsklingen <3

Rutinultraljud

Den 15/8 så var vi på rutinultraljudet, Gud vad spänd jag va, kunde inte koncentrera mig alls på jobbet, utan jag satt bara och väntade på att få åka. Mest var jag nog förväntansfull över att vi skulle fråga om könet på vår lilla bebis, men också att bara få se bebis igen. Tanken att något skulle kunna vara fel va alldeles för läskig att jag blockerade bort det så mycket jag kunde och tänkte att det får vi ta då i så fall.

När vi kom in i rummet så kunde jag knappt vänta, upp i stolen, flytta på kläderna över magen och titta intensivt på barnmorskan undrandes när hon skulle gå bort till ultraljudsmaskinen. Hon frågade några frågor först som jag inte minns och tillslut så gick hon bort till maskinen. Äntligen fick vi se bebis igen! Det är så häftigt att få se dem där inne! Barnmorskan visade runt i magen lite, förklarade vad hon tittade på och vad det va vi såg på skärmen. Jag är jättenöjd med hur hon pratade med oss, men när hon sa att hon va klar så va jag ändå tvungen att fråga om allt såg bra ut, och fick svaret att ja allt ser toppen ut! Gud vad skönt! Bebis verkar vara frisk!

Sen frågade hon om vi ville ta reda på könet, och vi svarade att det ville vi om det gick att se, så då körde hon runt i några minuter till med ultraljudet för att få till en bra vinkel så hon kunde ge ett bra svar, och gud vad lång tid det kändes som! Tillslut sa hon att det ser ut som en liten flicka! EN FLICKA! Helt sjukt! Det ligger alltså en liten flicka i min mage! Helt plötsligt så vart allt mer verkligt för mig, det hade nog ingenting med könet att göra, utan bara att få en benämning på henne. Bara kunna säga att HON sparkar, HON är vaken och även kunna börja planera vad HON ska heta. Kunna föreställa sig en lite flicka som ska växa upp med oss.

Vi gick ifrån barnmorskan med ett nytt BF datum, från 5/1 2018 tll 8/1 2018, skön! Mindre chans att hon kommer i december. När vi kom ut så började vi ringa alla i familjen, och när vi väl sa orden högt så började vi båda gråta. Det är så stort och otänkbart, vi kunde inte ta in allt samtidigt som vi va så glada! Så där stod vi, vid ingången till ICA i Västermalmsgallerian och grät båda två med världens största leende på läpparna <3